Mammatrams

Innan jag blev gravid första gången sträckte sig min bild av graviditet inte utöver visst illamående och otymplighet, som skulle mynna ut i det värsta som en kvinna kan gå igenom på alla sätt och vis – typ dö och återuppstå, dvs förlossningen. That’s it.

Gah… vad naiv man kan vara! Och inte är det konstigt att jag var det – varför skulle jag ha tänkt mer ingående på sånt när det inte var aktuellt?

Min stupör, min förvåning, min ordlösa perplexitet visste därför inga gränser när det gick upp för mig vad jag hade framför mig. Jag skyller på samhället. På alla andra kvinnor, och på de män som tagit för vana att bara rycka på axeln och säga ”hur illa kan det egentligen vara när typ alla kvinnor går igenom det utan att klaga”.

Så här kan det också vara

Det här stället speglar min bild. Jag hävdar inte att den är rättvis, eller ens mer rättvisande än den propaganda vi vanligtvis matas med. Det är en kompletterande bild, det är allt. Så här kan det också vara.

Om jag hade vetat det jag vet nu innan jag blev gravid, så hade det inte förändrat någonting alls. Men kanske, bara kanske, hade det hjälpt mig att tackla verkligheten lite bättre. Det hade i alla fall inte skadat.

Mammatrams
1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (29 votes, average: 3,00 out of 5)
Loading ... Loading ...

Comments are closed.